Bright Young Thing.

det här skrev jag igår kväll i ett sms-utkast:

"jag sitter just nu i ett halvmörk trappuppgång och väntar. klockan är väl över sju på kvällen men jag känner ingen rädsla överhuvudtaget. det känns faktiskt lite skönt att kunna sitta helt för sig själv i lugn och ro och lyssna på alla ljud som lever små liv i en trappuppgång.
när någon trycker på hissknappen. när den gamla hissen går igång med ett häftigt rossel. när någon öppnar entréingången.
men jag ser ingen där jag sitter, på andra våningen. jag bara hör.
det dova ljudet av människoprat inne i en lägenhet någonstans.. bilar som kör igenom vattenpölar lite för snabbt, så det skvätter på trötta människor vid busshållsplatsen på gatan utanför.. musik, fast jag vet inte vilken.. metallskrammel som jag inte kan identifiera...
men jag är inte rädd. på något sätt kan jag inte känna rädsla för någonting som har en själ. det är en gammal byggnad. jag satte mig utan tillåtelse på stentrappen. men huset har nog acceptera min tillfälliga närvaro.
ingenting kan hända mig här."