the girl with the sunshine smile.
för ett par dagar sedan satt jag på ett café och drack te. mitt emot mitt bord satt en ung barnfamilj med en liten tjej på max tre år. hon var bland det sötaste jag någonting sett. tjockt, mellanblont hår med små korkskruvar längst ut i hårtopparna. hon satt och drack te, hon med. och åt en havrekaka. ibland kollade hon åt mitt håll och log åt mig, och jag log självklart tillbaka.
när jag satt där och log mot lilltjejen började jag tänka att små barn - alla småbarn - är oskyldiga och ovetandes vad som händer i den riktiga världen. när man är tre år gammal lever man i sin egna fina lilla värld fylld av längtan till lördagen för då vår man lördagsgodis, till söndagsmorgonen för då visar teve de bästa sagorna, till sommaren för då får man bada, tills eftermiddagen för då får man leka med bästa vännen, till kvällen, för då får man bada bubbelbad och göra gonattsagor... De flesta barn vet inte vad våld är för någonting. jag är väl medveten om att det finns alldeles för många barn som har det tvärt emot och jag tycker det är hemskt, men just nu tänker jag främst på den här lilla tjejen som satt och log mot mig på caféet för ett par dagar sen.
jag satt och undrade vad som skulle hända henne. om jag mot all förmodan kommer stöta på henne om 12 år kommer jag ju absolut inte veta att det är hon. hon kommer inte heller känna igen mig. vilken slags person kommer hon vara då? en ordentlig student med en passion för fransk litteratur från 1800-talet? eller en punkrockare med en piercing i kinden?
vem hon nu kommer vara om 12, 15 år hoppas jag det går bra för henne.
--
när jag sitter på olika caféer brukar jag oftast känna mig som om jag vore osynlig. folk går förbi mig när jag sitter där med ipoden i hörat och med en bok framför mig utan att ens skänka mig en liten blick. därför kändes det fint att den där lilla tjejen märkte mig. en liten sådan sak kan liva upp en kall vinternatt.
Kommentarer
Trackback
